Higland Circle Roadtrip

Efter två intensiva veckor tog vi ledigt ett par dagar och gjorde en roadtrip tillsammans med två andra volontärer, Gus från Nya Zeeland och Asha från USA. Det har framför allt varit jobbigt för Martin med de svåra patientfall han fått ta hand om, bl.a. två små barn som han och Gus fick skapa ett temporärt intensivvårdsrum för (det finns inte någon intensivvårddsavd eller akut på sjukhuset) och vårdade dag och natt i flera dygn. Det är både frustrerande och ledsamt att se hur patienter far illa pga. misstag eller att viss personal inte gör det uppgifter det blir tillsagda och inte verkar se allvaret i en akut sjukdomssituation. De medicinska resurserna är väldigt begränsade, men som vi ser det skulle de kunna göra mycket mer med det som de har om bara kunskap, villighet och entusiasm fanns där. Synen på vård och värdet av ett människoliv är väldigt annorlunda än det vi är vana med hemifrån Sverige. Som ni förstår är det jobbigt emotionellt att vara mitt i allt detta, så det var skönt att komma iväg några dagar.


Strapatsen började redan på fredagen när jag och Gus tog oss in till huvudstaden Maseru för att försöka hyra en bil till helgen. Hade försökt ringa hyrbilsfirman Budget flera gånger dagen innan för att boka en bil, men hade inte lyckats komma fram. Vi tog en minibuss ”taxi” till Maputsoe och liftade sedan vidare med transporten från sjukhusets ögonteam in till kliniken inne i Maseru. Därifrån promenerade vi sedan till hotellet där Budget skulle ha sitt kontor. Gick upp för en backe, ner för en backe, upp för en backe, ner för en backe och upp för en till (det var ganska långt). När vi väl kom fram till hotellet där hyrbilskontoret skulle vara sa de att det upphört och att det inte funnits någon uthyrning där på länge. Vi frågade om det fanns något annat kontor i Maseru (visste att AVIS fanns ute vid flygplatsen några mil utanför stan) och de hänvisade oss tillbaka till ett annat hotell som vi passerat på vägen. Försökte ringa för att försäkra oss om att det verkligen fanns ett kontor där och fick tillsist svaret att ”Vi har ett AVIS kontor, men vi har inte några bilar här. Alla hyrbilar är ute vid flygplatsen så ring dit och fråga om det finns några lediga bilar”. Verkligen service minded! Försökte ringa flygplatsens nr några gånger men kom inte fram där heller, så jag ringde tillbaka till första kontoret igen och bad honom hjälpa mig att kolla upp det och återkomma till mig. En stund senare ringde han tillbaka och sa att han kunde ordna fram en bil, men tidigast om 1,5h. Så vi passade på att äta lite lunch och handla mat medan vi väntade. Sen var det bara att traska upp för en backe, ner för en backe och upp för en låååång backe igen. När vi kom fram till hotellet var vi ganska trötta efter allt promenerande i värmen. Väl framme på kontoret tog det nästan en timme innan vi satt i vår vinröda Nissan micra som skulle bli vårt transportmedel över helgen.

Det var en upplevelse att köra i Lesotho trafiken, och dessutom på vänster sida. Det var några år sen sist jag körde på ”fel sida” av vägen. Men vi lyckades ta oss tillbaka till sjukhuset utan att fastna i några stora ”pot holes”, köra på någon ko som vallades längs vägen eller taxi som plötslig stannar mitt i vägen för att släppa av eller plocka upp nya passagerare. Dessutom tog vi oss även över de temporära vägarna vid de två bortspolade broarna efter vinterns översvämningar. Som ni förstår är det andra utmaningar i trafiken här än hemma. Vi började resan in till staden kl 8 på morgonen och kom hem strax efter 16 på eftermiddagen. En resa på 150 km t.o.r. som i Sverige skulle tagit max 4h inkl. våra ärenden inne i Maseru. TIA – This is Africa. Allt tar längre tid än man tänkt sig, så det gäller att inte ha bråttom men framför allt att ha mycket tålamod.

Vi gav oss iväg på lördag morgon efter att Martin jobbat färdigt sitt nattskift och styrde färden mot Katsee Dam via Bokong Nature Reserve. Vägen gick genom landsbygd och mindre samhällen upp mot bergen. Vår lilla micra kämpade sig med nöd och näppe upp för backarna. Den högsta punkten vi passerade var Mafika Lisiu pass på 3090m. Det var vacker utsikt, men ganska kyligt i blåsten där uppe. Vi åt lunch med utsikt mot ett vattenfall (som tyvärr inte hade så mycket vatten pga. avsaknaden av regn under vintern). Vägen slingrade sig vidare ner mot Katse Dam.

På väg upp mot bergen

Micran

Den slingriga vägen upp till Mafika Lisiu Pass

Katse Dam är en uppdämning av en dalgång inne i centrala Lesotho. Det var första fasen i Lesotho Highlands Water Project och själva dammen stod klart 1996. Från dammen leds vattnet genom en tunnel via en hydroelektrisk kraftstation där de utvinner elektricitet (som ska räcka för hela Lesotho) innan det rinner in i en lång tunnel vidare in till Sydafrika. Dammens kapacitet är 1 950 miljoner m³ och varje år exporterar Lesotho vatten för 35 miljoner dollar till Sydafrika, men var de pengarna tar vägen vet man inte riktigt. Vi åt en god middag på kvällen och stannade där över natten i ett av husen på Orion Lodge.

Uppdämningen av delen mot Katse Dam

Katse Dam

Från Katse fortsatte den slingrande vägen i form av grusväg över bergen ner mot Thaba-Tseka. Vägräcken hade varit önskvärt vid många av de skarpa kurvorna, men de lyste med sin frånvaro. Efter ett kort lunchstopp körde vi vidare på asfalterad väg. Men den lyckan var kortvarig då de fortfarande håller på att bygga vägen mot Maseru. Så det blev ytterligare några timmar på slingrig (något jämnare) grusväg innan vi kom fram till Mohale Dam där vi stannade till för att se på utsikten. Mohale är också en del av vattenprojektet och har förbindelse med Katse Dam. Längs vägen hade vi sett fram emot att gå till Qiloane Falls, hade läst att det skulle vara en ca 2h vandring dit. Men när vi stannade och frågade efter fallen verkade inte någon veta hur man tog sig dit. Så vi körde vidare mot Roma och spenderade natten i varsin rondavel (traditionellt byggda hus i modern stil) på Trading post B&B.

Morgonen efter gick vi tillsammans med vår guide för att titta på dinosaurieavtryck i ett av bergen i närheten. Martin hade börjat få förkylningssymptom och feber under helgen, så han tog det lugnt och vilade. Spåren var inte så spektakulära, men utsikten var fin så det var värt promenaden. Därefter tog vår guide med oss till Thaba Bosiu. Det är en sandstens platå på ca 2 km² där Lesothos första kung Moshoeshoe hade sitt högkvarter tillsammans med sin klan under alla Basotho krig. Thaba Bosiu är 1,804 m.öh. och betyder "Mountain of the night". Sägnen berättar att berget växte under natten och krympte under dagen. Så de fiender som försökte ta sig upp under natten kom aldrig hela vägen upp, utan fastnade bland klipporna och kunde lätt besegras när morgonen kom. Moshoeshoe lyckades ena klanerna i landet och bildade en nation där han själv blev utsedd till den första kungen. Han stod även emot engelsmännen när de försökte kolonisera landet i mitten av 1800-talet, men skickade senare en vädjan om att lösa konflikten diplomatiskt och Basotholand blev ett engelskt protektorat 1868 (eller rättare sagt koloniserat). fram tills 1966 när det blev självständigt och. När kungen dog 1870 begravdes han uppe på höjden, vilket även efterföljande kung blev och framtida kungar kommer att bli framöver. 1966 Konungariket Lesotho sin självständighet och det firar man i okt varje år genom att ha en fest uppe på Thaba Bosiu. Från höjden såg vi även berget som gett namn och formen till Lesothos traditionella flätade hattar ”mokorotlo” (Basotho hat) och den symbol landet har på sin flagga. 

Asha vid dinosaurie avtrycken

Utsiken från Thaba Bosiu

Berget som gett hatten dess form

Mokorotlo - Basotho hat

Efter att vi plockat upp Martin igen åkte vi den sista biten till Maseru och hann med en god lunch på en Indisk restaurang innan vi var tvungna att lämna tillbaka hyrbilen. Vi avverkade ca 600 km över helgen vilket kanske inte låter så mycket, men det blev tidsmässigt mer bilåkande än vi hade räknat med p.g.a. alla grusvägar. Vi blev upplockade i Maseru av en av sjukhusets chaufförer som kör deras minibuss. Han var inne i Maseru för att göra lite andra ärenden under dagen. Vi hade hoppats på att köra raka vägen hem, men det blev 2h till i bilen medan de snurrade runt i Maseru för att göra klart ärendena innan vi började färden hem mot sjukhuset igen. TIA – allt tar längre tid än man tänkt sig. Det är bara att vänja sig.

När vi kom hem var vi alla trötta men glada efter en trevlig roadtrip. Nu väntar en ny vecka med nya utmaningar på sjukhuset. Tack för era kommentarer, mail och böner. Vi är tacksamma för all den uppmuntran vi får, särskilt när det har varit som tuffasts.