Tankar från en ung doktor

Hej hopp vänner! Jag får be om ursäkt för mitt extremt sena inlägg! =) Men nu är det äntligen dags. Jag har verkligen allt att tacka den mest fantastiska kvinna som finns för allt stöd och support och för att hon fixat denna bloggsite.

Nu undrar ni säkert hur det varit för mig på sjukhuset. Mycket finns att berätta. När vi först kom hit och fick se vilka förutsättningar de har här fick vi verkligen en chock. Vi hade fått information om att det skulle finnas möjligheter att ta diverse blodprov (el-status, leverstatus mm) och hade då förväntningar på att det skulle finnas ganska bra med utrustning. Till vår förskräckelse inser vi dock att maskinerna för dessa analyser är ur funktion. När jag senare får följa med på en mottagning ute på landsbygden och inser att det varken finns febertermometrar eller vågar…. Ja, ni förstår kanske vilka frustrationer och vilken hjälplöshet man får uppleva. Att lyfta ett barn och försöka minnas ungefär hur det känns att lyfta en hantel på runt 12 kg , eller att försöka kompensera den teknisk apparatur som man annars skulle ha till sin hjälp i Sverige genom att med alla sina 5 sinnen avgöra om patienten mår bra eller ej, det är verklighet här.

Det bara någon månad gamla barnet som dör pga. att det inte får komma till ett sydafrikanskt specialistsjukhus för att det inte har något pass eller människor som inte har råd att betala de 15 kr som krävs för att de ska få genomgå en lungröntgen och därför avböjer vidare behandling. En ung kvinna i 20 års åldern som är på väg att dö på operationsbordet för att det inte finns tillräckligt med påsar för blodtransfusion etc…

Det är mycket lätt att man hamnar i en negativ spiral när man möter besvikelser och ser handläggning av patienter som man inte alls känner igen och kanske t.o.m. tycker är direkt tveksamma i jämförelse med de man sett i Sverige. Dock ser jag hur många som arbetar här faktiskt verkligen gör det bästa med det de kan – och det är allt annat än att förakta! Det gör enorma skillnader i människors liv. De har en väletablerad ögonmottagning som utför ögonkirurgi med mycket goda resultat, de räddar människors liv, som t.ex. den lilla flickan som kom in med förgiftning av oklar anledning och får hjärtstopp. Med de begränsade resurser som finns lyckas de ändå få igång hjärtat. Det utförs massvis av lyckade kejsarsnitt utan komplikationer, och buk kirurgi av alla möjliga slag.

Jag har verkligen fått möta en annan verklighet här. Min morfar som tidigare arbetat i bl.a. Zimbabwe sa något oerhört viktigt till Marlén och mig innan vi åkte. Och det var att vi skulle försöka undvika att jämföra situationen här med den vi har i Sverige. Det är oerhört svårt att göra när det handlar om människoliv. Men jag inser att de som arbetar här måste vara oerhört trötta och utledda på volontärer som kommer hit och berättar för dem hur det ”verkligen ska gå till”. I detta inser jag hur viktigt det är att man som volontär inte kommer ner och arbetar kortsiktigt. Det är så oerhört många volontärer som gjort det genom åren inkluderat mig själv nu. Men frågan är vad det leder till!? Ett förvandlande förbättringsarbete kräver lång tid och engagemang. Annars blir det bara kortvariga förändringar som gör att de lokala arbetarna känner brist på ansvar och inte försöker arbeta för sig själva.

Lite svammel och funderingar från en ung doktor i utveckling i ett utvecklingsland...

Två veckor har gått

Nu har vi varit här i två veckor. Det känns som att vi varit här mycket längre, men det är väl för att det är ganska mycket som har hänt.

Första helgen när vi var här gick vi till kyrkan, det var en intressant upplevelse. Kyrkan var fullpackad med människor i alla åldrar. Gudstjänsten var väldigt lång eftersom det var en speciell dophögtid där ca 20 personer tagit beslut att följa Jesus och blev döpta. Dessutom översätts allt som sägs mellan sesoto och engelska vilket gör att det tar ännu längre tid. Det är som är speciellt härligt med den afrikanska kulturen är all sång, så fort det blir minsta paus i programmet är det någon som börjar sjunga på en sång och sen följer alla efter i välljudande stämmor.

På eftermiddagen gick vi upp på en av bergsknallarna i närheten tillsammans med några av ungdomarna från kyrkan, det är verkligen ett vackert landskap. Och det kommer bara bli ännu vackrare när regnet och grönskan börjar komma. På vår vandring fick vi sällskap av några barn från en by som vi passerade. Uppe på toppen lekte vi några lekar med dem innan det var dags att börja dra sig hemåt igen. Det blev en uppskattad stund för både dem och oss.

Under veckan som gick jobbade vi på för att försöka komma in i arbetet så mycket som möjligt. Martin har fortsatt att ta egna patienter på OPD - Out patient department, motsvarande akutmottagningen och försökt vara med på kirurgen så mycket som möjligt. Han har varit med vid ett flertal kejsarsnitt och tycker det är mycket spännande.

Tato pekar mot sjukhusområdet,
mitt i bilden ser man kyrkan och sjukhusets huvudbyggnad

En uppskattad lek - "Ett. två, tre rött ljus!"

 På väg hemåt igen

Jag har börjat göra lite intervjuer med olika personer på sjukhuset för att försöka bilda mig en uppfattning hur de arbetar och vad de har för behov, både generella, medicinsk utrustning och tekniska hjälpmedel. Det är väldigt mycket arbete som görs manuellt. Alla patienter har t.ex. en bok med sig när det kommer till OPD, en ”bokana”. Där står deras tidigare sjukhusbesök, konsultationer, provtagningar och mediciner etc. motsvarande deras journal. Utifrån det får sedan läkarna bedöma vilken behandling som ska göras. Förutom det registreras patienterna i en bok, som sedan någon sammanställer i slutet av månaden när statistiken ska lämnas in. De måste rapportera in hur många patienter de haft varje månad, hur många dagar de spenderat på sjukhuset, vilken behandling de fått, vilka mediciner osv. Allt detta görs manuellt och det är inte konstigt att det blir lite missmatch i statistiken ibland.

Många uttrycker en önskan om att kunna göra mer med hjälp av datorer, några har tidigare haft tillgång till datorer men så snart de ”gått sönder” fanns det inte någon som kunde fixa problemet och man gick tillbaka till den manuella hanteringen igen.

Parallellt med intervjuerna håller jag på att förbereda en grundläggande datorutbildning och underlag till en ny webbsida för sjukhuset. Det finns mycket som man skulle vilja göra, men det jag försöker hitta är små saker som kan göra stor skillnad för dem i längden och inte bara kortsiktigt.

I helgen som gick gjorde vi en minisemester in till två nationalparker i Sydafrika, men det skriver jag om lite senare.

Framme på Maluti Adventist Hospital

Vi landade strax innan lunch i onsdags och blev hämtade på flygplatsen av Sam som är sjukhusets chaufför och kör deras minibuss. Efter att ha handlat lite och bunkrat upp med mat inne i Maseru (huvudstaden) fortsätte färden mot Mapoteng och Maluti Adventist hospital. Vägarna var förvånansvärt fina, förutom på två ställen där broarna över ett vattendrag spolats bort. När vi kom fram blev vi visade till våra rum på VIVO-center, Visitors and Volounteer center. Förutom oss tre bor det en amerikans tjej som jobbar med hälsprojekt och två läkarstudenter, en från australien och en från nya zeeland, som vi delar kök med. Det är enkel standard, men allt vi behöver finns. Martin och jag har ett eget badrum i anslutning till vårt rum, vilket är väldigt skönt.

Maluti Adventist Hospital startades 1951. På sjukhuset finns allmän kirurgi, gynekologi och obstetrik (moderskap), allmän medicin, hiv / aids och tbc rådgivning och behandling, pediatrik, mödra- och barnhälsovård, en ögonklinik och flera satellitkliniker på landsbygden. Sjukhusområdet ligger i utkanten av den lilla staden Mapoteng, ca 70 km norr om Lesothos huvudstad Maseru.

Igår började arbetet på sjukhuset med full fart för Martin och Martin, de håller på att bli introducerade i arbetsättet och de olika avdelningarna här. De fick redan på eftermiddagen ta egna patienter på akutmottagningen tillasammans med en tolk. De medicinska förutsättningarna är väldigt begränsade, vilket är en stor utmaning och frustration i början.

Själv håller jag på att försöka få en bild av vad de vill att jag ska hjälpa till med. Ska bl.a. se över vad de har för behov på sjukhuset av medicinsk utrustning, renovering etc. och sen få ner det i någon form av projektbeskrinvning så att potentiella sponsorer vet vad de kan göra för sjukhuset genom att skänka pengar. Tanken är att detta ska resultera i bl.a. en webbsida. De har även uttryckt önskemål om att undervisa sjuksköterskorna i grundläggande datakunskaper, men jag vet inte riktigt ännu vad de tekniska förutsättningarna är. Får ta lite i taget.

Utsikten från vårt rum

En eftermiddag i Johannesburg

På vår resa ner till Lesotho hade vi ett stopover över natten i Johannesburg, Sydafrika. Innan vi åkte hade vi fått kontakt med Chantal Mann, en kvinna som arbetar med ADRAs Hiv/Aids projektet ToT - Training of Trainers, som skulle möta oss vid flygplatsen och hjälpa oss med boende över natten.

ToT är ett mycket intressant och framgångsrikt projekt som bedrivs i sju afrikanska länder där rådgivning kring Hiv/Aids står i centrum. Idén är att utbilda utbildare som sedan i sin tur undervisar andra (som kallas rådgivare) bland lokalbefolkningen genom att de får en intensivkurs om Hiv/Aids, hälsa och rådgivning så de kan hjälpa sina grannar och närstående. Mycket handlar om att få människor till att testa sig för att se om de har sjukdomen och efter det lära sig hur man kan leva med det. För mer information se här.

När Chantal mötte oss på flygplatsen frågade hon om vi ville åka till hennes kontor och ha ett "oficiellt möte" där hon berättade om projektet, eller om vi ville åka till en lejonpark utanför Johannesburg och prata om det på vägen. Vi valde det senare och ångrade oss inte. I parken hade de en större inhägnad med zebror, antiloper etc. och fem mindre med lejon, geparder och hyenor som man kunde köra bil genom. Det som var den stora attraktionen var deras lejonungar som man får gå in till och klappa, de var så söta! Vi fick även chansen till närkontakt med två giraffer.

 Mys med lejonungarna

 Närkontakt på riktigt!

Nala och Simba

Lesotho - ett litet land i södra afrika

Vi visste inte så mycket om Lesotho och sjukhuset Maluti Adventist Hospital fören Frida, en kompis till Martin Eriksson, tipsade om sjukhuset där hon själv varit volontär för några år sedan. Vi blev intresserade och tog kontakt med sjukhuset. Fick en mycket positiv respons eftesom de var i stort behov av doktorer under den tid vi var intresserade att åka iväg som volontärer. Det fanns även administrativa behov där Marlén förhoppningsvis kan bidra med sina kunskaper. Och på den vägen är det...

Lesotho, (eller konungariket Lesotho som det formellt heter) är en monarki i södra Afrika. Landet är på alla sidor omgivet av Sydafrika och ett av de minsta länderna i Afrika. Det bor ca 2 miljoner människor på 30,000 km2. Landet är bergigt och ett av världens ekonomiskt minst utvecklade länder, med begränsade resurser och ett starkt beroende av Sydafrika. Lesotho är hårt drabbat av hiv/aids, över 30% av befolkningen tros vara drabbade, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. 

Enligt wikipedia är Lesotho det land vars lägsta punkt är högst i världen. Staden där sjukhuset ligger är på 1600 m.ö.h. Officiellt språk är engelska och bantuspråket sesotho, som vi hoppas kunna lära oss lite av under vår tid i landet.

Nu vet ni lite mer om landet vi kommer att befinna oss de närmaste månaderna.

Snart bär det av…

Imorgon lämnar vi (Marlén och Martin) Sverige för att åka till Maluti Adventist Hospital i Lesotho som volontärer i tre månader tillsammans med vår vän Martin Eriksson. Martin x2 kommer att arbeta som motsvarande AT-läkare och Marlén med administrativa saker, där bl.a. en fungerande webbsida ligger som önskemål från sjukhuset.

Eftersom vi kommer att vara borta från familj och vänner och det är svårt att hålla personlig kontakt med alla tänkte vi försöka hålla er uppdaterade via denna blogg. Vi hoppas att du vill följa oss på vårt äventyr, och skriv gärna tillbaka (även om det är kort).

/Marlén och Martin