Sista tiden i Lesotho

De sista veckorna i Lesotho gick fort, det var mycket som skulle hinna bli klart innan det var dags att åka. Marlen undervisade några av personalen i grundläggande Excel kunskaper, hade möte med sjukhusets ledning och presenterade den behovsanalys som gjorts och fick dem att börja prioritera. Lyckades tillsist även få till en webbsida åt dem, www.maluti-adventist-hospital.org. Det var svårt att få någon feedback från de ansvariga på sjukhuset kring hur den skulle se ut och vad de ville ha på den, de var väldigt upptagna med annat jobb, styrelsemöten etc. så jag fick arbeta väldigt mycket på egen hand. Framtagandet av information skulle gå genom en ”pubilshing comitte” som skulle utses, vilket ni förstår skulle ta mycket tid. Tid var det enda jag inte hade så mycket kvar så jag fick dem i alla fall att utse en person som ska jobba vidare med webbsidan när jag åker. Så jag har gjort grunderna och sen får de jobba vidare med informationen på sidorna och uppdatera nyheter när deras ”publishing comittee” har börjat ha sina möten.


På fredagen näst sista helgen var vi på Cherry festivalen i Ficksburg tillsammans med Asha, Fam. Swart och Shan. Det fanns lite marknadsstånd, karuseller, ansiktsmålning för barnen och förståss en massa körsbär.

 Ansiktsmålning

På söndagen åkte vi med fam. Swarts Landrover för att se Maletsunyane falls vid Semonkong tillsammans med Shan och Maria. Vi hade två trevliga dagar tillsammans och körde igenom Lesothos vackra landskap. Men som vanligt hade vi otur med vattenmängden i det 204m höga vattenfallet, det var fint men inte så mycket vatten som det brukar vara såhär års.

Gänget

Jaco och deras Landrover

Martin vid Maletsunyane falls

Sista veckan försökte vi avsluta arbetet och börja säga hejdå till människorna vi lärt känna. Blev många kvällar med trevliga middagar. Hade en ”braii” utanför oss näst sista kvällen där vi bjöd på mat och sång kring elden.

Martin hade en positiv avslutning i sitt arbete: Det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men jag har fått erfarenheter som jag tror kommer att vara mig till hjälp för fortsatt arbete. Det kanske låter trivialt, men att våga lite på sina kliniska undersökningar mer – att med alla sina 5 sinnen utförligt undersöka, istället för att bara lita på radiologi undersökningar och labbsvar. Att inte bli skrämd när jag har en patient framför mig med symtom som jag inte alls kan förklara. Att då grundligt undersöka, ta de prover jag kan, och sedan konsultera en äldre kollega. Det är så mycket jag inte kan och som jag mer och mer förstår att man inte kan förklara. Men att känna igen de allvarliga åtgärdbara åkommorna och sedan åtgärda eller ledsaga till någon som kan... Att stå framför så många fall där jag inte vet orsaken till symtomen har gett mig en längtan att verkligen fördjupa mig i medicinen än mer. Faktum är att det är just detta som jag upplever är det viktigaste som den här resan har gett mig. Övertygelsen om och förståelsen för att mitt val att vara och bli läkare är en livsuppgift som kommer att kräva min totala hängivenhet och uppoffring. Att prioritera daglig tid att eftersöka de bästa och senaste behandlingsmetoderna för att kunna ge mina patienter den absolut bästa vård jag kan ge dem. För mig är det en del i att vara Jesu efterföljare. Att med all min kraft, med allt mitt förstånd och allt jag är sikta mot att bli den bästa läkare jag kan, för att bidra till att mina medmänniskor kan få den bästa vården och de bästa råden för de bästa förutsättningarna för hälsa och liv.

Doktorerna på Maluti Adventist Hospital

Vi lämnade Maluti och tiden i Lesotho med en positiv känsla, även om det varit många frustrationer och jobbiga saker som hänt känner vi båda två att det har varit värt det. Mycket blev inte som vi hade tänkt, men vi känner att vi lärt oss mycket inför framtida volontärs projekt. Förståelse av hur man kan hantera kulturskillnader är väldigt centralt i volontärarbete. Det kanske låter simpelt, men det har varit en lärdom som inte alltid varit så enkel att förstå, speciellt när ”kulturen” går ut över människoliv.

Nu bär färden av till Sydafrika och några veckors semester innan vi kommer hem till Sverige igen veckan innan jul. Skriver mer om det senare...

Två månader har gått

Nu har vi varit här i två månader. Som ni förstår har det varit många utmaningar, särskilt inom det medicinska för Martin. Det är väldigt begränsade resurser här på sjukhuset i många avseenden, för ett tag sedan kunde de t.ex. inte operationer under två dagar p.g.a. att narkos preparaten (det man söver med) var slut, vilket tyvärr resulterade i flera akuta operationer inte kunde utföras. Något som bara inte får hända! Visst handlar mycket om olyckliga omständigheter, brist på pengar och att sjukhuset har en beroendeställning till regeringen som ska tillhandahålla vissa saker (som t.ex. narkosmedel, mediciner och vätskor till labbet). Men vi ser också en oföretagsamhet att ta vara på de resurser de faktiskt har och göra det bästa av situationen. Om man märker att något är på väg att ta slut borde man kanske se till att det beställa i tid och inte vänta med säga något först när man häller ut sista droppen ur flaskan.

Det är utmanande att försöka förstå deras kultur, sätt att arbeta på och driva ett sjukhus. ”Nu, på en gång” är ett väldigt relativt begrepp. När Martin bett en sköterska att ge en medicin nu, snarast möjligt, p.g.a. patienten har en pågående hjärtinfarkt och kommer tillbaka en liten stund senare för att upptäcka att det fortfarande inte är gjort. Eller patienten som nästan drunknat i sin egen spya för att hon inte kunnat kalla på uppmärksamhet och patienten i sängen bredvid bara ligger och tittar på gör att man tvekar på deras känsla för akuta situationer. Vilja att göra sitt yttersta för varandra, att se varje patient som om det vore min bror, mor eller vän saknas hos många. Det känns som att de bara gör det de ”måste” för att dagarna ska gå tills lönen kommer. Det är skrämmande många gånger som vi upplevt avsaknaden av sympati för sin nästa, något som borde vara självklart på ett sjukhus som drivs i kristen regi! Man ska inte dra alla över en kam, men det är tyvärr de negativa händelserna som oftast kommer fram. Flera gånger har sjuksköterskorna inte följt ordinationer som läkarna förskrivit eller gjort det som de blivit ombedda. Vilket gör att Martin har svårt att lita på att de gör sitt jobb för patienterna, särskilt i akuta situationer.

Jag fick i uppgift att tillsammans med Robert som arbetar här på Wellness center (sjukhusets avdelning för HIV/AIDS och TB rådgivning) att göra en behovsanalys för sjukhuset. Detta skulle vi sedan ta till en kommitté som skulle arbeta med lösningsförslag/potentiella projekt som vi sedan skulle presentera för ledningen. Tanken var att det skulle hamna på deras nya webbsida så att tänkbara donatorer kan se behoven och skänka pengar till sjukhuset. Jag kände att den uppgiften borde göras större än så eftersom jag ansåg att de borde börja titta på mer grundläggande saker som handhygien och sättet man bemöter patienter innan de frågar efter ny utrustning och nya lokaler. Det ena behöver inte utesluta det andra, men när man ska prioritera redan begränsade resurser är det viktigt att känna till helhetsbilden vilket jag inte upplevde att ledningen gjorde. Så jag bestämde mig för att göra projektet lite större och involverade även en annan volontär som är här, Barbara. Hon är en läkare från USA som ska vara här som volontär för the Peace Corps i två år och arbeta med kvalitetshöjande insatser, utan att vara involverade i det direkt kliniska arbetet.

Tillsammans började vi göra upp en plan för projektet. Roberts deltagande har varit väldigt sporadiskt, men jag och Barbara har jobbat på tillsammans. Vi har gjort intervjuer med ansvarig personal för de flesta avdelningarna, pratat med läkarna, labbet och apotekspersonal. Vi tittar framför allt på behovet av medicinsk utrustning, men också mer generella behov som t.ex. lakan, lokaler och utbildning av personalen. Upplever att flera i den administrativa ledningen har haft inställningen att om vi volontärer hjälper dem att skriva "proposals to donors" så får de ny medicinsk utrustning och saker till sjukhuset. Men jag upplever inte någon långsiktig plan för hur de ska använda sig av det och framför allt ta hand om det. Man greppar efter halmstrån utan att ha en tanke för helheten. Det som framförallt saknas är det patient fokuserade arbetet som vi är vana med hemifrån.

Min ”hidden agenda” är att försöka få ledningen att se på de resurser de har och börja ta vara på det. Dessutom vill jag få dem att fokusera på de ”små” saker som skulle göra stora förändringar för patienterna, framförallt när det gäller patientsäkerhet. Att det borde vara en självklarhet med fungerade blodtrycksmätare, blodsockermätare och termometrar på alla avdelningar. Eller en sån enkel sak som att tvätta händerna mellan varje patient kan tyckas vara en självklarhet, men här finns det inte ens tvål vid de få handfat som finns på avdelningarna.

Just nu jobbar Barbara med att driva ett projekt kring handhygien för att minska spridningen av infektioner mellan patienter. Tanken är att all personal ska få sin egen flaska med handsprit som de kan använda, samt att det ska finnas pumpflaskor på varje avdelning. Ett annat projekt är att få hostande tuberkulos smittade patienter som sitter i väntrummet på mottagningen vid ”Out patient department” att börja använda en skyddsmask. De sitter i ett trångt, stängt utrymme bredvid andra person med lågt immunförsvar (många med HIV/AIDS) som skulle kunna slippa att få TB om personen bredvid inte hostade på dem. Små saker som kan tyckas självklara, men inte här.

Det kanske låter som att allt bra är negativt och frustrerande, vilket det är många dagar. Men vi försöker se de små positiva sakerna som är här och lyfta fram dem, men i all frustration och besvikelse är det svårt. Man önskar bara att de skulle få uppleva hur livet och sjukvården skulle kunna vara om man bara gjorde saker och prioriterade på lite andra sätt.

Än så länge är vi inte avskräckta utan kommer nog vilja göra liknande saker i framtiden, men troligen inte här.

Vi har fått god kontakt med en missionärsfamilj från Sydafrika, Jaco och Elize och deras två barn, som vi bor grannar med. Det är intressant att få höra deras syn på kulturen och livet här eftersom de själva har vuxit upp i Sydafrika. Även om vi inte håller med om allt så gör det att man får en större förståelse varför människor är på ett visst sätt p.g.a. de omständigheter som råder i ett land eller i en kultur. Vi äter ofta tillsammans och har följt med dem flera sabbater när Jaco har predikat i de mindre församlingarna i närheten. Det har varit intressant att få se lite annat än det som är inom sjukhusområdet. Jag har hjälpt till med barnaktiviteterna i kyrkan. Förra veckan fyllde deras son fyra år och skulle ha ett brandmanstema på sitt kalas. Jag hjälpte Elize att måla en stor brandbil av pappkartonger till kalaset. Det blev mycket uppskattat! Små saker som lyser upp vardagen och tillvaron roligare.

Senaste veckorna i bilder

Nu har vi inte hunnit skriva något på länge.. men tänkte posta lite bilder från de senaste veckorna.

På en sabbatsvandring tillsammans med de andra volontärerna fick vi sällskap av några barn längs vägen.

Får några veckor sedan åkte vår vän Gus tillbaka till Nya Zeeland. Näst sista kvällen hade vi bjudit över lite folk på mat och hade en ”bonfire” eller braii som de kallar det här.

Vi har fått se många vackra solnedgångar från huset där vi bor.

Följde med Dr. Smårs till kliniken i Pitseng en dag.

Doktorn kriver journalanteckningar i patientens Bukana

Thato med sin tårta på sin 21 års fest

 

 

Picnic med familjen Swart

Higland Circle Roadtrip

Efter två intensiva veckor tog vi ledigt ett par dagar och gjorde en roadtrip tillsammans med två andra volontärer, Gus från Nya Zeeland och Asha från USA. Det har framför allt varit jobbigt för Martin med de svåra patientfall han fått ta hand om, bl.a. två små barn som han och Gus fick skapa ett temporärt intensivvårdsrum för (det finns inte någon intensivvårddsavd eller akut på sjukhuset) och vårdade dag och natt i flera dygn. Det är både frustrerande och ledsamt att se hur patienter far illa pga. misstag eller att viss personal inte gör det uppgifter det blir tillsagda och inte verkar se allvaret i en akut sjukdomssituation. De medicinska resurserna är väldigt begränsade, men som vi ser det skulle de kunna göra mycket mer med det som de har om bara kunskap, villighet och entusiasm fanns där. Synen på vård och värdet av ett människoliv är väldigt annorlunda än det vi är vana med hemifrån Sverige. Som ni förstår är det jobbigt emotionellt att vara mitt i allt detta, så det var skönt att komma iväg några dagar.


Strapatsen började redan på fredagen när jag och Gus tog oss in till huvudstaden Maseru för att försöka hyra en bil till helgen. Hade försökt ringa hyrbilsfirman Budget flera gånger dagen innan för att boka en bil, men hade inte lyckats komma fram. Vi tog en minibuss ”taxi” till Maputsoe och liftade sedan vidare med transporten från sjukhusets ögonteam in till kliniken inne i Maseru. Därifrån promenerade vi sedan till hotellet där Budget skulle ha sitt kontor. Gick upp för en backe, ner för en backe, upp för en backe, ner för en backe och upp för en till (det var ganska långt). När vi väl kom fram till hotellet där hyrbilskontoret skulle vara sa de att det upphört och att det inte funnits någon uthyrning där på länge. Vi frågade om det fanns något annat kontor i Maseru (visste att AVIS fanns ute vid flygplatsen några mil utanför stan) och de hänvisade oss tillbaka till ett annat hotell som vi passerat på vägen. Försökte ringa för att försäkra oss om att det verkligen fanns ett kontor där och fick tillsist svaret att ”Vi har ett AVIS kontor, men vi har inte några bilar här. Alla hyrbilar är ute vid flygplatsen så ring dit och fråga om det finns några lediga bilar”. Verkligen service minded! Försökte ringa flygplatsens nr några gånger men kom inte fram där heller, så jag ringde tillbaka till första kontoret igen och bad honom hjälpa mig att kolla upp det och återkomma till mig. En stund senare ringde han tillbaka och sa att han kunde ordna fram en bil, men tidigast om 1,5h. Så vi passade på att äta lite lunch och handla mat medan vi väntade. Sen var det bara att traska upp för en backe, ner för en backe och upp för en låååång backe igen. När vi kom fram till hotellet var vi ganska trötta efter allt promenerande i värmen. Väl framme på kontoret tog det nästan en timme innan vi satt i vår vinröda Nissan micra som skulle bli vårt transportmedel över helgen.

Det var en upplevelse att köra i Lesotho trafiken, och dessutom på vänster sida. Det var några år sen sist jag körde på ”fel sida” av vägen. Men vi lyckades ta oss tillbaka till sjukhuset utan att fastna i några stora ”pot holes”, köra på någon ko som vallades längs vägen eller taxi som plötslig stannar mitt i vägen för att släppa av eller plocka upp nya passagerare. Dessutom tog vi oss även över de temporära vägarna vid de två bortspolade broarna efter vinterns översvämningar. Som ni förstår är det andra utmaningar i trafiken här än hemma. Vi började resan in till staden kl 8 på morgonen och kom hem strax efter 16 på eftermiddagen. En resa på 150 km t.o.r. som i Sverige skulle tagit max 4h inkl. våra ärenden inne i Maseru. TIA – This is Africa. Allt tar längre tid än man tänkt sig, så det gäller att inte ha bråttom men framför allt att ha mycket tålamod.

Vi gav oss iväg på lördag morgon efter att Martin jobbat färdigt sitt nattskift och styrde färden mot Katsee Dam via Bokong Nature Reserve. Vägen gick genom landsbygd och mindre samhällen upp mot bergen. Vår lilla micra kämpade sig med nöd och näppe upp för backarna. Den högsta punkten vi passerade var Mafika Lisiu pass på 3090m. Det var vacker utsikt, men ganska kyligt i blåsten där uppe. Vi åt lunch med utsikt mot ett vattenfall (som tyvärr inte hade så mycket vatten pga. avsaknaden av regn under vintern). Vägen slingrade sig vidare ner mot Katse Dam.

På väg upp mot bergen

Micran

Den slingriga vägen upp till Mafika Lisiu Pass

Katse Dam är en uppdämning av en dalgång inne i centrala Lesotho. Det var första fasen i Lesotho Highlands Water Project och själva dammen stod klart 1996. Från dammen leds vattnet genom en tunnel via en hydroelektrisk kraftstation där de utvinner elektricitet (som ska räcka för hela Lesotho) innan det rinner in i en lång tunnel vidare in till Sydafrika. Dammens kapacitet är 1 950 miljoner m³ och varje år exporterar Lesotho vatten för 35 miljoner dollar till Sydafrika, men var de pengarna tar vägen vet man inte riktigt. Vi åt en god middag på kvällen och stannade där över natten i ett av husen på Orion Lodge.

Uppdämningen av delen mot Katse Dam

Katse Dam

Från Katse fortsatte den slingrande vägen i form av grusväg över bergen ner mot Thaba-Tseka. Vägräcken hade varit önskvärt vid många av de skarpa kurvorna, men de lyste med sin frånvaro. Efter ett kort lunchstopp körde vi vidare på asfalterad väg. Men den lyckan var kortvarig då de fortfarande håller på att bygga vägen mot Maseru. Så det blev ytterligare några timmar på slingrig (något jämnare) grusväg innan vi kom fram till Mohale Dam där vi stannade till för att se på utsikten. Mohale är också en del av vattenprojektet och har förbindelse med Katse Dam. Längs vägen hade vi sett fram emot att gå till Qiloane Falls, hade läst att det skulle vara en ca 2h vandring dit. Men när vi stannade och frågade efter fallen verkade inte någon veta hur man tog sig dit. Så vi körde vidare mot Roma och spenderade natten i varsin rondavel (traditionellt byggda hus i modern stil) på Trading post B&B.

Morgonen efter gick vi tillsammans med vår guide för att titta på dinosaurieavtryck i ett av bergen i närheten. Martin hade börjat få förkylningssymptom och feber under helgen, så han tog det lugnt och vilade. Spåren var inte så spektakulära, men utsikten var fin så det var värt promenaden. Därefter tog vår guide med oss till Thaba Bosiu. Det är en sandstens platå på ca 2 km² där Lesothos första kung Moshoeshoe hade sitt högkvarter tillsammans med sin klan under alla Basotho krig. Thaba Bosiu är 1,804 m.öh. och betyder "Mountain of the night". Sägnen berättar att berget växte under natten och krympte under dagen. Så de fiender som försökte ta sig upp under natten kom aldrig hela vägen upp, utan fastnade bland klipporna och kunde lätt besegras när morgonen kom. Moshoeshoe lyckades ena klanerna i landet och bildade en nation där han själv blev utsedd till den första kungen. Han stod även emot engelsmännen när de försökte kolonisera landet i mitten av 1800-talet, men skickade senare en vädjan om att lösa konflikten diplomatiskt och Basotholand blev ett engelskt protektorat 1868 (eller rättare sagt koloniserat). fram tills 1966 när det blev självständigt och. När kungen dog 1870 begravdes han uppe på höjden, vilket även efterföljande kung blev och framtida kungar kommer att bli framöver. 1966 Konungariket Lesotho sin självständighet och det firar man i okt varje år genom att ha en fest uppe på Thaba Bosiu. Från höjden såg vi även berget som gett namn och formen till Lesothos traditionella flätade hattar ”mokorotlo” (Basotho hat) och den symbol landet har på sin flagga. 

Asha vid dinosaurie avtrycken

Utsiken från Thaba Bosiu

Berget som gett hatten dess form

Mokorotlo - Basotho hat

Efter att vi plockat upp Martin igen åkte vi den sista biten till Maseru och hann med en god lunch på en Indisk restaurang innan vi var tvungna att lämna tillbaka hyrbilen. Vi avverkade ca 600 km över helgen vilket kanske inte låter så mycket, men det blev tidsmässigt mer bilåkande än vi hade räknat med p.g.a. alla grusvägar. Vi blev upplockade i Maseru av en av sjukhusets chaufförer som kör deras minibuss. Han var inne i Maseru för att göra lite andra ärenden under dagen. Vi hade hoppats på att köra raka vägen hem, men det blev 2h till i bilen medan de snurrade runt i Maseru för att göra klart ärendena innan vi började färden hem mot sjukhuset igen. TIA – allt tar längre tid än man tänkt sig. Det är bara att vänja sig.

När vi kom hem var vi alla trötta men glada efter en trevlig roadtrip. Nu väntar en ny vecka med nya utmaningar på sjukhuset. Tack för era kommentarer, mail och böner. Vi är tacksamma för all den uppmuntran vi får, särskilt när det har varit som tuffasts.

Martin hos frisören

Martin började bli långhårig och bestämde sig för att besöka en av frisörerna i byn. Han bad dem lämna 10 mm på sidan. Här ser ni reslutatet :)

Roadtrip och farväl till Martin E

Förra helgen fick vi hyra en av sjukhusets pickuper och gjorde en tre dagars roadtrip tillsammans med Martin E (vår vän från Sverige) och Gustav ”Gus” (medicinstudent från Nya Zeeland) till två nationalparker inne i Sydafrika. Det kändes väldigt annorlunda när vi kom över gränsen till den närmsta staden Ficksburg. Helt plötsligt fanns det affärer, restauranger och ordnade gator. Vi åt gott på kvällen och stannade över natten på ett fint B&B. Till vår förtjusning hade de både el-filtar i sängarna och värme på rummen, så vi fick en riktigt god natts sömn. (Det är fortfarande ganska kallt på nätterna) Martin och Gus tog även ett dopp i den kalla poolen.

Morgonen efter bar färden vidare mot Golden Gate National park. Vi körde genom ett vackert landskap med de höga Maluti bergen inne i Lesotho i horisonten. Väl framme i parken så gjorde vi några små avstickare med förhoppningen att även se lite vilda djur. Djurlivet var inte så påtagligt, men vi såg i alla fall zebror, gnuer, några olika sorters antiloper, lite fåglar och babianer. Det som var höjdpunkten var det spektakulära landskapet med höga berg av sandsten i olika färgskiftningar. Vi körde vidare nära gränsen mot Lesotho via Sterkfontein Dam. Dammen är en vattenreservoar på 18000 Ha.

 På väg genom Golde Gate National Park

 

Zebror på sin vakt

Vackert landskap

Första hoppbilden på resan

Martin, Martin E och Gustav

Vi hittade ett trevligt B&B och stannade där två nätter. Martin E hade blivit förkyld några dagar tidigare, så han tog det lugnt och vilade resten av helgen. På söndagen gjorde vi andra tre en 14km vandring i Royal Natal National park för att se norra delen av Drakensbergen och Tugela Falls. Högsta punkten i området är ”The Sential”, 3165m.ö.h. Tyvärr hade det inte regnat så mycket under vintern så det fanns knappt inte något vatten i fallen (som vanligtvis är världens näst högsta vattenfall 948m), så det blev en liten besvikelse. Men vi fick en fin vandring i dalen längs Thukela river och tillfälle att bada i de iskalla poolerna som bildas naturligt nedanför bergen. 

I mitten av bilden "borde" Tugela Falls synas

 Iskall pool

På vägen hem blev det lite shopping, bl.a. några vågar och termometrar till sjukhuset. Passade även på att handla mat innan vi tog oss över gränsen igen in till Lesotho.

När vi kom tillbaka till Maluti fick vi vet att vi skulle få flytta från VIVO ner till ett ”Guest House” på andra sidan sjukhuset.  Där har vi ett eget rum med intilliggande badrum och ett kök/vardagsrum som vi delar med Gustav . Det finns även ett loft med tre sängar, men det är inte någon som bor där (ännu). Att få bo i ett eget hus känns skönt, även om vi delar det med en annan person. Skönt att få ha sitt ”eget”, kunna laga mat när man vill utan att ta hänsyn till andras tider och kunna bjuda hem andra när det passar.

Vår vän Martin E bestämde sig för att avbryta sin vistelse här och åkte hem till Sverige igen i torsdags. Även om det känns tråkigt att han inte stannade förstår vi hans beslut och hoppas att allt ska ledas till det bästa hemma i Sverige. Det känns kul att vi i alla fall fick tillfälle att göra en liten resa tillsammans och vi ser fram emot många fler äventyr i framtiden.

Tankar från en ung doktor

Hej hopp vänner! Jag får be om ursäkt för mitt extremt sena inlägg! =) Men nu är det äntligen dags. Jag har verkligen allt att tacka den mest fantastiska kvinna som finns för allt stöd och support och för att hon fixat denna bloggsite.

Nu undrar ni säkert hur det varit för mig på sjukhuset. Mycket finns att berätta. När vi först kom hit och fick se vilka förutsättningar de har här fick vi verkligen en chock. Vi hade fått information om att det skulle finnas möjligheter att ta diverse blodprov (el-status, leverstatus mm) och hade då förväntningar på att det skulle finnas ganska bra med utrustning. Till vår förskräckelse inser vi dock att maskinerna för dessa analyser är ur funktion. När jag senare får följa med på en mottagning ute på landsbygden och inser att det varken finns febertermometrar eller vågar…. Ja, ni förstår kanske vilka frustrationer och vilken hjälplöshet man får uppleva. Att lyfta ett barn och försöka minnas ungefär hur det känns att lyfta en hantel på runt 12 kg , eller att försöka kompensera den teknisk apparatur som man annars skulle ha till sin hjälp i Sverige genom att med alla sina 5 sinnen avgöra om patienten mår bra eller ej, det är verklighet här.

Det bara någon månad gamla barnet som dör pga. att det inte får komma till ett sydafrikanskt specialistsjukhus för att det inte har något pass eller människor som inte har råd att betala de 15 kr som krävs för att de ska få genomgå en lungröntgen och därför avböjer vidare behandling. En ung kvinna i 20 års åldern som är på väg att dö på operationsbordet för att det inte finns tillräckligt med påsar för blodtransfusion etc…

Det är mycket lätt att man hamnar i en negativ spiral när man möter besvikelser och ser handläggning av patienter som man inte alls känner igen och kanske t.o.m. tycker är direkt tveksamma i jämförelse med de man sett i Sverige. Dock ser jag hur många som arbetar här faktiskt verkligen gör det bästa med det de kan – och det är allt annat än att förakta! Det gör enorma skillnader i människors liv. De har en väletablerad ögonmottagning som utför ögonkirurgi med mycket goda resultat, de räddar människors liv, som t.ex. den lilla flickan som kom in med förgiftning av oklar anledning och får hjärtstopp. Med de begränsade resurser som finns lyckas de ändå få igång hjärtat. Det utförs massvis av lyckade kejsarsnitt utan komplikationer, och buk kirurgi av alla möjliga slag.

Jag har verkligen fått möta en annan verklighet här. Min morfar som tidigare arbetat i bl.a. Zimbabwe sa något oerhört viktigt till Marlén och mig innan vi åkte. Och det var att vi skulle försöka undvika att jämföra situationen här med den vi har i Sverige. Det är oerhört svårt att göra när det handlar om människoliv. Men jag inser att de som arbetar här måste vara oerhört trötta och utledda på volontärer som kommer hit och berättar för dem hur det ”verkligen ska gå till”. I detta inser jag hur viktigt det är att man som volontär inte kommer ner och arbetar kortsiktigt. Det är så oerhört många volontärer som gjort det genom åren inkluderat mig själv nu. Men frågan är vad det leder till!? Ett förvandlande förbättringsarbete kräver lång tid och engagemang. Annars blir det bara kortvariga förändringar som gör att de lokala arbetarna känner brist på ansvar och inte försöker arbeta för sig själva.

Lite svammel och funderingar från en ung doktor i utveckling i ett utvecklingsland...