Higland Circle Roadtrip

Efter två intensiva veckor tog vi ledigt ett par dagar och gjorde en roadtrip tillsammans med två andra volontärer, Gus från Nya Zeeland och Asha från USA. Det har framför allt varit jobbigt för Martin med de svåra patientfall han fått ta hand om, bl.a. två små barn som han och Gus fick skapa ett temporärt intensivvårdsrum för (det finns inte någon intensivvårddsavd eller akut på sjukhuset) och vårdade dag och natt i flera dygn. Det är både frustrerande och ledsamt att se hur patienter far illa pga. misstag eller att viss personal inte gör det uppgifter det blir tillsagda och inte verkar se allvaret i en akut sjukdomssituation. De medicinska resurserna är väldigt begränsade, men som vi ser det skulle de kunna göra mycket mer med det som de har om bara kunskap, villighet och entusiasm fanns där. Synen på vård och värdet av ett människoliv är väldigt annorlunda än det vi är vana med hemifrån Sverige. Som ni förstår är det jobbigt emotionellt att vara mitt i allt detta, så det var skönt att komma iväg några dagar.


Strapatsen började redan på fredagen när jag och Gus tog oss in till huvudstaden Maseru för att försöka hyra en bil till helgen. Hade försökt ringa hyrbilsfirman Budget flera gånger dagen innan för att boka en bil, men hade inte lyckats komma fram. Vi tog en minibuss ”taxi” till Maputsoe och liftade sedan vidare med transporten från sjukhusets ögonteam in till kliniken inne i Maseru. Därifrån promenerade vi sedan till hotellet där Budget skulle ha sitt kontor. Gick upp för en backe, ner för en backe, upp för en backe, ner för en backe och upp för en till (det var ganska långt). När vi väl kom fram till hotellet där hyrbilskontoret skulle vara sa de att det upphört och att det inte funnits någon uthyrning där på länge. Vi frågade om det fanns något annat kontor i Maseru (visste att AVIS fanns ute vid flygplatsen några mil utanför stan) och de hänvisade oss tillbaka till ett annat hotell som vi passerat på vägen. Försökte ringa för att försäkra oss om att det verkligen fanns ett kontor där och fick tillsist svaret att ”Vi har ett AVIS kontor, men vi har inte några bilar här. Alla hyrbilar är ute vid flygplatsen så ring dit och fråga om det finns några lediga bilar”. Verkligen service minded! Försökte ringa flygplatsens nr några gånger men kom inte fram där heller, så jag ringde tillbaka till första kontoret igen och bad honom hjälpa mig att kolla upp det och återkomma till mig. En stund senare ringde han tillbaka och sa att han kunde ordna fram en bil, men tidigast om 1,5h. Så vi passade på att äta lite lunch och handla mat medan vi väntade. Sen var det bara att traska upp för en backe, ner för en backe och upp för en låååång backe igen. När vi kom fram till hotellet var vi ganska trötta efter allt promenerande i värmen. Väl framme på kontoret tog det nästan en timme innan vi satt i vår vinröda Nissan micra som skulle bli vårt transportmedel över helgen.

Det var en upplevelse att köra i Lesotho trafiken, och dessutom på vänster sida. Det var några år sen sist jag körde på ”fel sida” av vägen. Men vi lyckades ta oss tillbaka till sjukhuset utan att fastna i några stora ”pot holes”, köra på någon ko som vallades längs vägen eller taxi som plötslig stannar mitt i vägen för att släppa av eller plocka upp nya passagerare. Dessutom tog vi oss även över de temporära vägarna vid de två bortspolade broarna efter vinterns översvämningar. Som ni förstår är det andra utmaningar i trafiken här än hemma. Vi började resan in till staden kl 8 på morgonen och kom hem strax efter 16 på eftermiddagen. En resa på 150 km t.o.r. som i Sverige skulle tagit max 4h inkl. våra ärenden inne i Maseru. TIA – This is Africa. Allt tar längre tid än man tänkt sig, så det gäller att inte ha bråttom men framför allt att ha mycket tålamod.

Vi gav oss iväg på lördag morgon efter att Martin jobbat färdigt sitt nattskift och styrde färden mot Katsee Dam via Bokong Nature Reserve. Vägen gick genom landsbygd och mindre samhällen upp mot bergen. Vår lilla micra kämpade sig med nöd och näppe upp för backarna. Den högsta punkten vi passerade var Mafika Lisiu pass på 3090m. Det var vacker utsikt, men ganska kyligt i blåsten där uppe. Vi åt lunch med utsikt mot ett vattenfall (som tyvärr inte hade så mycket vatten pga. avsaknaden av regn under vintern). Vägen slingrade sig vidare ner mot Katse Dam.

På väg upp mot bergen

Micran

Den slingriga vägen upp till Mafika Lisiu Pass

Katse Dam är en uppdämning av en dalgång inne i centrala Lesotho. Det var första fasen i Lesotho Highlands Water Project och själva dammen stod klart 1996. Från dammen leds vattnet genom en tunnel via en hydroelektrisk kraftstation där de utvinner elektricitet (som ska räcka för hela Lesotho) innan det rinner in i en lång tunnel vidare in till Sydafrika. Dammens kapacitet är 1 950 miljoner m³ och varje år exporterar Lesotho vatten för 35 miljoner dollar till Sydafrika, men var de pengarna tar vägen vet man inte riktigt. Vi åt en god middag på kvällen och stannade där över natten i ett av husen på Orion Lodge.

Uppdämningen av delen mot Katse Dam

Katse Dam

Från Katse fortsatte den slingrande vägen i form av grusväg över bergen ner mot Thaba-Tseka. Vägräcken hade varit önskvärt vid många av de skarpa kurvorna, men de lyste med sin frånvaro. Efter ett kort lunchstopp körde vi vidare på asfalterad väg. Men den lyckan var kortvarig då de fortfarande håller på att bygga vägen mot Maseru. Så det blev ytterligare några timmar på slingrig (något jämnare) grusväg innan vi kom fram till Mohale Dam där vi stannade till för att se på utsikten. Mohale är också en del av vattenprojektet och har förbindelse med Katse Dam. Längs vägen hade vi sett fram emot att gå till Qiloane Falls, hade läst att det skulle vara en ca 2h vandring dit. Men när vi stannade och frågade efter fallen verkade inte någon veta hur man tog sig dit. Så vi körde vidare mot Roma och spenderade natten i varsin rondavel (traditionellt byggda hus i modern stil) på Trading post B&B.

Morgonen efter gick vi tillsammans med vår guide för att titta på dinosaurieavtryck i ett av bergen i närheten. Martin hade börjat få förkylningssymptom och feber under helgen, så han tog det lugnt och vilade. Spåren var inte så spektakulära, men utsikten var fin så det var värt promenaden. Därefter tog vår guide med oss till Thaba Bosiu. Det är en sandstens platå på ca 2 km² där Lesothos första kung Moshoeshoe hade sitt högkvarter tillsammans med sin klan under alla Basotho krig. Thaba Bosiu är 1,804 m.öh. och betyder "Mountain of the night". Sägnen berättar att berget växte under natten och krympte under dagen. Så de fiender som försökte ta sig upp under natten kom aldrig hela vägen upp, utan fastnade bland klipporna och kunde lätt besegras när morgonen kom. Moshoeshoe lyckades ena klanerna i landet och bildade en nation där han själv blev utsedd till den första kungen. Han stod även emot engelsmännen när de försökte kolonisera landet i mitten av 1800-talet, men skickade senare en vädjan om att lösa konflikten diplomatiskt och Basotholand blev ett engelskt protektorat 1868 (eller rättare sagt koloniserat). fram tills 1966 när det blev självständigt och. När kungen dog 1870 begravdes han uppe på höjden, vilket även efterföljande kung blev och framtida kungar kommer att bli framöver. 1966 Konungariket Lesotho sin självständighet och det firar man i okt varje år genom att ha en fest uppe på Thaba Bosiu. Från höjden såg vi även berget som gett namn och formen till Lesothos traditionella flätade hattar ”mokorotlo” (Basotho hat) och den symbol landet har på sin flagga. 

Asha vid dinosaurie avtrycken

Utsiken från Thaba Bosiu

Berget som gett hatten dess form

Mokorotlo - Basotho hat

Efter att vi plockat upp Martin igen åkte vi den sista biten till Maseru och hann med en god lunch på en Indisk restaurang innan vi var tvungna att lämna tillbaka hyrbilen. Vi avverkade ca 600 km över helgen vilket kanske inte låter så mycket, men det blev tidsmässigt mer bilåkande än vi hade räknat med p.g.a. alla grusvägar. Vi blev upplockade i Maseru av en av sjukhusets chaufförer som kör deras minibuss. Han var inne i Maseru för att göra lite andra ärenden under dagen. Vi hade hoppats på att köra raka vägen hem, men det blev 2h till i bilen medan de snurrade runt i Maseru för att göra klart ärendena innan vi började färden hem mot sjukhuset igen. TIA – allt tar längre tid än man tänkt sig. Det är bara att vänja sig.

När vi kom hem var vi alla trötta men glada efter en trevlig roadtrip. Nu väntar en ny vecka med nya utmaningar på sjukhuset. Tack för era kommentarer, mail och böner. Vi är tacksamma för all den uppmuntran vi får, särskilt när det har varit som tuffasts.

Martin hos frisören

Martin började bli långhårig och bestämde sig för att besöka en av frisörerna i byn. Han bad dem lämna 10 mm på sidan. Här ser ni reslutatet :)

Roadtrip och farväl till Martin E

Förra helgen fick vi hyra en av sjukhusets pickuper och gjorde en tre dagars roadtrip tillsammans med Martin E (vår vän från Sverige) och Gustav ”Gus” (medicinstudent från Nya Zeeland) till två nationalparker inne i Sydafrika. Det kändes väldigt annorlunda när vi kom över gränsen till den närmsta staden Ficksburg. Helt plötsligt fanns det affärer, restauranger och ordnade gator. Vi åt gott på kvällen och stannade över natten på ett fint B&B. Till vår förtjusning hade de både el-filtar i sängarna och värme på rummen, så vi fick en riktigt god natts sömn. (Det är fortfarande ganska kallt på nätterna) Martin och Gus tog även ett dopp i den kalla poolen.

Morgonen efter bar färden vidare mot Golden Gate National park. Vi körde genom ett vackert landskap med de höga Maluti bergen inne i Lesotho i horisonten. Väl framme i parken så gjorde vi några små avstickare med förhoppningen att även se lite vilda djur. Djurlivet var inte så påtagligt, men vi såg i alla fall zebror, gnuer, några olika sorters antiloper, lite fåglar och babianer. Det som var höjdpunkten var det spektakulära landskapet med höga berg av sandsten i olika färgskiftningar. Vi körde vidare nära gränsen mot Lesotho via Sterkfontein Dam. Dammen är en vattenreservoar på 18000 Ha.

 På väg genom Golde Gate National Park

 

Zebror på sin vakt

Vackert landskap

Första hoppbilden på resan

Martin, Martin E och Gustav

Vi hittade ett trevligt B&B och stannade där två nätter. Martin E hade blivit förkyld några dagar tidigare, så han tog det lugnt och vilade resten av helgen. På söndagen gjorde vi andra tre en 14km vandring i Royal Natal National park för att se norra delen av Drakensbergen och Tugela Falls. Högsta punkten i området är ”The Sential”, 3165m.ö.h. Tyvärr hade det inte regnat så mycket under vintern så det fanns knappt inte något vatten i fallen (som vanligtvis är världens näst högsta vattenfall 948m), så det blev en liten besvikelse. Men vi fick en fin vandring i dalen längs Thukela river och tillfälle att bada i de iskalla poolerna som bildas naturligt nedanför bergen. 

I mitten av bilden "borde" Tugela Falls synas

 Iskall pool

På vägen hem blev det lite shopping, bl.a. några vågar och termometrar till sjukhuset. Passade även på att handla mat innan vi tog oss över gränsen igen in till Lesotho.

När vi kom tillbaka till Maluti fick vi vet att vi skulle få flytta från VIVO ner till ett ”Guest House” på andra sidan sjukhuset.  Där har vi ett eget rum med intilliggande badrum och ett kök/vardagsrum som vi delar med Gustav . Det finns även ett loft med tre sängar, men det är inte någon som bor där (ännu). Att få bo i ett eget hus känns skönt, även om vi delar det med en annan person. Skönt att få ha sitt ”eget”, kunna laga mat när man vill utan att ta hänsyn till andras tider och kunna bjuda hem andra när det passar.

Vår vän Martin E bestämde sig för att avbryta sin vistelse här och åkte hem till Sverige igen i torsdags. Även om det känns tråkigt att han inte stannade förstår vi hans beslut och hoppas att allt ska ledas till det bästa hemma i Sverige. Det känns kul att vi i alla fall fick tillfälle att göra en liten resa tillsammans och vi ser fram emot många fler äventyr i framtiden.

Tankar från en ung doktor

Hej hopp vänner! Jag får be om ursäkt för mitt extremt sena inlägg! =) Men nu är det äntligen dags. Jag har verkligen allt att tacka den mest fantastiska kvinna som finns för allt stöd och support och för att hon fixat denna bloggsite.

Nu undrar ni säkert hur det varit för mig på sjukhuset. Mycket finns att berätta. När vi först kom hit och fick se vilka förutsättningar de har här fick vi verkligen en chock. Vi hade fått information om att det skulle finnas möjligheter att ta diverse blodprov (el-status, leverstatus mm) och hade då förväntningar på att det skulle finnas ganska bra med utrustning. Till vår förskräckelse inser vi dock att maskinerna för dessa analyser är ur funktion. När jag senare får följa med på en mottagning ute på landsbygden och inser att det varken finns febertermometrar eller vågar…. Ja, ni förstår kanske vilka frustrationer och vilken hjälplöshet man får uppleva. Att lyfta ett barn och försöka minnas ungefär hur det känns att lyfta en hantel på runt 12 kg , eller att försöka kompensera den teknisk apparatur som man annars skulle ha till sin hjälp i Sverige genom att med alla sina 5 sinnen avgöra om patienten mår bra eller ej, det är verklighet här.

Det bara någon månad gamla barnet som dör pga. att det inte får komma till ett sydafrikanskt specialistsjukhus för att det inte har något pass eller människor som inte har råd att betala de 15 kr som krävs för att de ska få genomgå en lungröntgen och därför avböjer vidare behandling. En ung kvinna i 20 års åldern som är på väg att dö på operationsbordet för att det inte finns tillräckligt med påsar för blodtransfusion etc…

Det är mycket lätt att man hamnar i en negativ spiral när man möter besvikelser och ser handläggning av patienter som man inte alls känner igen och kanske t.o.m. tycker är direkt tveksamma i jämförelse med de man sett i Sverige. Dock ser jag hur många som arbetar här faktiskt verkligen gör det bästa med det de kan – och det är allt annat än att förakta! Det gör enorma skillnader i människors liv. De har en väletablerad ögonmottagning som utför ögonkirurgi med mycket goda resultat, de räddar människors liv, som t.ex. den lilla flickan som kom in med förgiftning av oklar anledning och får hjärtstopp. Med de begränsade resurser som finns lyckas de ändå få igång hjärtat. Det utförs massvis av lyckade kejsarsnitt utan komplikationer, och buk kirurgi av alla möjliga slag.

Jag har verkligen fått möta en annan verklighet här. Min morfar som tidigare arbetat i bl.a. Zimbabwe sa något oerhört viktigt till Marlén och mig innan vi åkte. Och det var att vi skulle försöka undvika att jämföra situationen här med den vi har i Sverige. Det är oerhört svårt att göra när det handlar om människoliv. Men jag inser att de som arbetar här måste vara oerhört trötta och utledda på volontärer som kommer hit och berättar för dem hur det ”verkligen ska gå till”. I detta inser jag hur viktigt det är att man som volontär inte kommer ner och arbetar kortsiktigt. Det är så oerhört många volontärer som gjort det genom åren inkluderat mig själv nu. Men frågan är vad det leder till!? Ett förvandlande förbättringsarbete kräver lång tid och engagemang. Annars blir det bara kortvariga förändringar som gör att de lokala arbetarna känner brist på ansvar och inte försöker arbeta för sig själva.

Lite svammel och funderingar från en ung doktor i utveckling i ett utvecklingsland...

Två veckor har gått

Nu har vi varit här i två veckor. Det känns som att vi varit här mycket längre, men det är väl för att det är ganska mycket som har hänt.

Första helgen när vi var här gick vi till kyrkan, det var en intressant upplevelse. Kyrkan var fullpackad med människor i alla åldrar. Gudstjänsten var väldigt lång eftersom det var en speciell dophögtid där ca 20 personer tagit beslut att följa Jesus och blev döpta. Dessutom översätts allt som sägs mellan sesoto och engelska vilket gör att det tar ännu längre tid. Det är som är speciellt härligt med den afrikanska kulturen är all sång, så fort det blir minsta paus i programmet är det någon som börjar sjunga på en sång och sen följer alla efter i välljudande stämmor.

På eftermiddagen gick vi upp på en av bergsknallarna i närheten tillsammans med några av ungdomarna från kyrkan, det är verkligen ett vackert landskap. Och det kommer bara bli ännu vackrare när regnet och grönskan börjar komma. På vår vandring fick vi sällskap av några barn från en by som vi passerade. Uppe på toppen lekte vi några lekar med dem innan det var dags att börja dra sig hemåt igen. Det blev en uppskattad stund för både dem och oss.

Under veckan som gick jobbade vi på för att försöka komma in i arbetet så mycket som möjligt. Martin har fortsatt att ta egna patienter på OPD - Out patient department, motsvarande akutmottagningen och försökt vara med på kirurgen så mycket som möjligt. Han har varit med vid ett flertal kejsarsnitt och tycker det är mycket spännande.

Tato pekar mot sjukhusområdet,
mitt i bilden ser man kyrkan och sjukhusets huvudbyggnad

En uppskattad lek - "Ett. två, tre rött ljus!"

 På väg hemåt igen

Jag har börjat göra lite intervjuer med olika personer på sjukhuset för att försöka bilda mig en uppfattning hur de arbetar och vad de har för behov, både generella, medicinsk utrustning och tekniska hjälpmedel. Det är väldigt mycket arbete som görs manuellt. Alla patienter har t.ex. en bok med sig när det kommer till OPD, en ”bokana”. Där står deras tidigare sjukhusbesök, konsultationer, provtagningar och mediciner etc. motsvarande deras journal. Utifrån det får sedan läkarna bedöma vilken behandling som ska göras. Förutom det registreras patienterna i en bok, som sedan någon sammanställer i slutet av månaden när statistiken ska lämnas in. De måste rapportera in hur många patienter de haft varje månad, hur många dagar de spenderat på sjukhuset, vilken behandling de fått, vilka mediciner osv. Allt detta görs manuellt och det är inte konstigt att det blir lite missmatch i statistiken ibland.

Många uttrycker en önskan om att kunna göra mer med hjälp av datorer, några har tidigare haft tillgång till datorer men så snart de ”gått sönder” fanns det inte någon som kunde fixa problemet och man gick tillbaka till den manuella hanteringen igen.

Parallellt med intervjuerna håller jag på att förbereda en grundläggande datorutbildning och underlag till en ny webbsida för sjukhuset. Det finns mycket som man skulle vilja göra, men det jag försöker hitta är små saker som kan göra stor skillnad för dem i längden och inte bara kortsiktigt.

I helgen som gick gjorde vi en minisemester in till två nationalparker i Sydafrika, men det skriver jag om lite senare.

Framme på Maluti Adventist Hospital

Vi landade strax innan lunch i onsdags och blev hämtade på flygplatsen av Sam som är sjukhusets chaufför och kör deras minibuss. Efter att ha handlat lite och bunkrat upp med mat inne i Maseru (huvudstaden) fortsätte färden mot Mapoteng och Maluti Adventist hospital. Vägarna var förvånansvärt fina, förutom på två ställen där broarna över ett vattendrag spolats bort. När vi kom fram blev vi visade till våra rum på VIVO-center, Visitors and Volounteer center. Förutom oss tre bor det en amerikans tjej som jobbar med hälsprojekt och två läkarstudenter, en från australien och en från nya zeeland, som vi delar kök med. Det är enkel standard, men allt vi behöver finns. Martin och jag har ett eget badrum i anslutning till vårt rum, vilket är väldigt skönt.

Maluti Adventist Hospital startades 1951. På sjukhuset finns allmän kirurgi, gynekologi och obstetrik (moderskap), allmän medicin, hiv / aids och tbc rådgivning och behandling, pediatrik, mödra- och barnhälsovård, en ögonklinik och flera satellitkliniker på landsbygden. Sjukhusområdet ligger i utkanten av den lilla staden Mapoteng, ca 70 km norr om Lesothos huvudstad Maseru.

Igår började arbetet på sjukhuset med full fart för Martin och Martin, de håller på att bli introducerade i arbetsättet och de olika avdelningarna här. De fick redan på eftermiddagen ta egna patienter på akutmottagningen tillasammans med en tolk. De medicinska förutsättningarna är väldigt begränsade, vilket är en stor utmaning och frustration i början.

Själv håller jag på att försöka få en bild av vad de vill att jag ska hjälpa till med. Ska bl.a. se över vad de har för behov på sjukhuset av medicinsk utrustning, renovering etc. och sen få ner det i någon form av projektbeskrinvning så att potentiella sponsorer vet vad de kan göra för sjukhuset genom att skänka pengar. Tanken är att detta ska resultera i bl.a. en webbsida. De har även uttryckt önskemål om att undervisa sjuksköterskorna i grundläggande datakunskaper, men jag vet inte riktigt ännu vad de tekniska förutsättningarna är. Får ta lite i taget.

Utsikten från vårt rum

En eftermiddag i Johannesburg

På vår resa ner till Lesotho hade vi ett stopover över natten i Johannesburg, Sydafrika. Innan vi åkte hade vi fått kontakt med Chantal Mann, en kvinna som arbetar med ADRAs Hiv/Aids projektet ToT - Training of Trainers, som skulle möta oss vid flygplatsen och hjälpa oss med boende över natten.

ToT är ett mycket intressant och framgångsrikt projekt som bedrivs i sju afrikanska länder där rådgivning kring Hiv/Aids står i centrum. Idén är att utbilda utbildare som sedan i sin tur undervisar andra (som kallas rådgivare) bland lokalbefolkningen genom att de får en intensivkurs om Hiv/Aids, hälsa och rådgivning så de kan hjälpa sina grannar och närstående. Mycket handlar om att få människor till att testa sig för att se om de har sjukdomen och efter det lära sig hur man kan leva med det. För mer information se här.

När Chantal mötte oss på flygplatsen frågade hon om vi ville åka till hennes kontor och ha ett "oficiellt möte" där hon berättade om projektet, eller om vi ville åka till en lejonpark utanför Johannesburg och prata om det på vägen. Vi valde det senare och ångrade oss inte. I parken hade de en större inhägnad med zebror, antiloper etc. och fem mindre med lejon, geparder och hyenor som man kunde köra bil genom. Det som var den stora attraktionen var deras lejonungar som man får gå in till och klappa, de var så söta! Vi fick även chansen till närkontakt med två giraffer.

 Mys med lejonungarna

 Närkontakt på riktigt!

Nala och Simba