Nu har vi varit här i två månader. Som ni förstår har det varit många utmaningar, särskilt inom det medicinska för Martin. Det är väldigt begränsade resurser här på sjukhuset i många avseenden, för ett tag sedan kunde de t.ex. inte operationer under två dagar p.g.a. att narkos preparaten (det man söver med) var slut, vilket tyvärr resulterade i flera akuta operationer inte kunde utföras. Något som bara inte får hända! Visst handlar mycket om olyckliga omständigheter, brist på pengar och att sjukhuset har en beroendeställning till regeringen som ska tillhandahålla vissa saker (som t.ex. narkosmedel, mediciner och vätskor till labbet). Men vi ser också en oföretagsamhet att ta vara på de resurser de faktiskt har och göra det bästa av situationen. Om man märker att något är på väg att ta slut borde man kanske se till att det beställa i tid och inte vänta med säga något först när man häller ut sista droppen ur flaskan.
Det är utmanande att försöka förstå deras kultur, sätt att arbeta på och driva ett sjukhus. ”Nu, på en gång” är ett väldigt relativt begrepp. När Martin bett en sköterska att ge en medicin nu, snarast möjligt, p.g.a. patienten har en pågående hjärtinfarkt och kommer tillbaka en liten stund senare för att upptäcka att det fortfarande inte är gjort. Eller patienten som nästan drunknat i sin egen spya för att hon inte kunnat kalla på uppmärksamhet och patienten i sängen bredvid bara ligger och tittar på gör att man tvekar på deras känsla för akuta situationer. Vilja att göra sitt yttersta för varandra, att se varje patient som om det vore min bror, mor eller vän saknas hos många. Det känns som att de bara gör det de ”måste” för att dagarna ska gå tills lönen kommer. Det är skrämmande många gånger som vi upplevt avsaknaden av sympati för sin nästa, något som borde vara självklart på ett sjukhus som drivs i kristen regi! Man ska inte dra alla över en kam, men det är tyvärr de negativa händelserna som oftast kommer fram. Flera gånger har sjuksköterskorna inte följt ordinationer som läkarna förskrivit eller gjort det som de blivit ombedda. Vilket gör att Martin har svårt att lita på att de gör sitt jobb för patienterna, särskilt i akuta situationer.
Jag fick i uppgift att tillsammans med Robert som arbetar här på Wellness center (sjukhusets avdelning för HIV/AIDS och TB rådgivning) att göra en behovsanalys för sjukhuset. Detta skulle vi sedan ta till en kommitté som skulle arbeta med lösningsförslag/potentiella projekt som vi sedan skulle presentera för ledningen. Tanken var att det skulle hamna på deras nya webbsida så att tänkbara donatorer kan se behoven och skänka pengar till sjukhuset. Jag kände att den uppgiften borde göras större än så eftersom jag ansåg att de borde börja titta på mer grundläggande saker som handhygien och sättet man bemöter patienter innan de frågar efter ny utrustning och nya lokaler. Det ena behöver inte utesluta det andra, men när man ska prioritera redan begränsade resurser är det viktigt att känna till helhetsbilden vilket jag inte upplevde att ledningen gjorde. Så jag bestämde mig för att göra projektet lite större och involverade även en annan volontär som är här, Barbara. Hon är en läkare från USA som ska vara här som volontär för the Peace Corps i två år och arbeta med kvalitetshöjande insatser, utan att vara involverade i det direkt kliniska arbetet.
Tillsammans började vi göra upp en plan för projektet. Roberts deltagande har varit väldigt sporadiskt, men jag och Barbara har jobbat på tillsammans. Vi har gjort intervjuer med ansvarig personal för de flesta avdelningarna, pratat med läkarna, labbet och apotekspersonal. Vi tittar framför allt på behovet av medicinsk utrustning, men också mer generella behov som t.ex. lakan, lokaler och utbildning av personalen. Upplever att flera i den administrativa ledningen har haft inställningen att om vi volontärer hjälper dem att skriva "proposals to donors" så får de ny medicinsk utrustning och saker till sjukhuset. Men jag upplever inte någon långsiktig plan för hur de ska använda sig av det och framför allt ta hand om det. Man greppar efter halmstrån utan att ha en tanke för helheten. Det som framförallt saknas är det patient fokuserade arbetet som vi är vana med hemifrån.
Min ”hidden agenda” är att försöka få ledningen att se på de resurser de har och börja ta vara på det. Dessutom vill jag få dem att fokusera på de ”små” saker som skulle göra stora förändringar för patienterna, framförallt när det gäller patientsäkerhet. Att det borde vara en självklarhet med fungerade blodtrycksmätare, blodsockermätare och termometrar på alla avdelningar. Eller en sån enkel sak som att tvätta händerna mellan varje patient kan tyckas vara en självklarhet, men här finns det inte ens tvål vid de få handfat som finns på avdelningarna.
Just nu jobbar Barbara med att driva ett projekt kring handhygien för att minska spridningen av infektioner mellan patienter. Tanken är att all personal ska få sin egen flaska med handsprit som de kan använda, samt att det ska finnas pumpflaskor på varje avdelning. Ett annat projekt är att få hostande tuberkulos smittade patienter som sitter i väntrummet på mottagningen vid ”Out patient department” att börja använda en skyddsmask. De sitter i ett trångt, stängt utrymme bredvid andra person med lågt immunförsvar (många med HIV/AIDS) som skulle kunna slippa att få TB om personen bredvid inte hostade på dem. Små saker som kan tyckas självklara, men inte här.
Det kanske låter som att allt bra är negativt och frustrerande, vilket det är många dagar. Men vi försöker se de små positiva sakerna som är här och lyfta fram dem, men i all frustration och besvikelse är det svårt. Man önskar bara att de skulle få uppleva hur livet och sjukvården skulle kunna vara om man bara gjorde saker och prioriterade på lite andra sätt.
Än så länge är vi inte avskräckta utan kommer nog vilja göra liknande saker i framtiden, men troligen inte här.
Vi har fått god kontakt med en missionärsfamilj från Sydafrika, Jaco och Elize och deras två barn, som vi bor grannar med. Det är intressant att få höra deras syn på kulturen och livet här eftersom de själva har vuxit upp i Sydafrika. Även om vi inte håller med om allt så gör det att man får en större förståelse varför människor är på ett visst sätt p.g.a. de omständigheter som råder i ett land eller i en kultur. Vi äter ofta tillsammans och har följt med dem flera sabbater när Jaco har predikat i de mindre församlingarna i närheten. Det har varit intressant att få se lite annat än det som är inom sjukhusområdet. Jag har hjälpt till med barnaktiviteterna i kyrkan. Förra veckan fyllde deras son fyra år och skulle ha ett brandmanstema på sitt kalas. Jag hjälpte Elize att måla en stor brandbil av pappkartonger till kalaset. Det blev mycket uppskattat! Små saker som lyser upp vardagen och tillvaron roligare.
